Tbt total ensamhet & frihet

Det var mitten av oktober 2011. Jag skulle själv till Asien i 10 veckor. Jag slutade jobba som fastighetsmäklare på fredagen, reste till Japan på söndagen. Hade impulsivt bestämt att mitt kök skulle renoveras medan jag var borta. Det var minst sagt rörigt. Lägenheten belamrad. Hjärnan ockuperad. Överlämnade pågående försäljningar, avslutade kundrelationer, sa hej då till alla nära och en kär, packade kvällen innan. Jag hade en biljett Stockholm – Tokyo. Sen en biljett Indien – Sverige 10 veckor senare. Däremellan lösa planer men inget bokat. Jag hade sörjt, läkt och samlat kraft tillräckligt länge för att våga lämna det som jag trodde skulle ha gjort mig lycklig. Mitt hjärta värkte av andnöd. Så många rädslor som höll mig kvar. Men min längtan efter ett annat liv var större. Aldrig tidigare hade jag rest själv. Aldrig hade jag backpackat. Inte visste jag om jag skulle komma in på socionomprogrammet. Ändå var det så självklart. Allting jag gjorde. Antingen så gjorde jag det här eller så skulle en bit av min själ ruttna i evighet. Jag tatuerade mig ”var sann” – en vägvisare och påminnelse i stunder av tvivel.

Jag kom till Arlanda. Uppfylld och redo. Så genuint, på riktigt redo. Sån inre resa det hade varit dit. Allt jobb jag hade gjort med mig själv. Alla tvivel och rädslor jag hade mött. Det här var så rätt. Hela mitt väsen visste det. Varje cell kände det. Livet öppnade sig och känslan när planet lyfte går inte att beskriva i ord.

Jag minns Tokyos flygplats. En första glimt av Japan. Denna underliga värld. Alla intryck. Taxiresan genom natten. Chauffören som inte kunde engelska. Alla skyskrapor utanför bilfönstret. Alla ljus och ljud. De lugnare kvarteren. Mitt hostel. Några kvadratmeter cell. Lysrör i taket, hård matta på golvet, husvägg och galler utanför fönstret. Sov bort nästa dag. Vaknade sent på eftermiddagen. Gick lite i kvarteret. Inga skyltar på engelska. Köpte något friterat. Gick tillbaka till rummet.

Då kom den. Känslan av total ensamhet.

Jag satt där på min hårda madrass. Tittade på telefonen. En sån där med knappar på. Det hände ingenting på den. Min smartphone var hemma. Sverige sov. Ingen skulle ens bry sig om jag så satt i det där rummet i 10 veckor. Jag stirrade på verkligheten. Känslan av ensamheten var ett faktum och den slog ner mig. Jag kunde inte sluta gråta. Vad fan hade jag gjort. Det handlade inte om resan. Det handlade om hela livet. Ingen behövde mig.

Jag befann mig i den där känslan ett tag. Lät tårarna komma. Tills jag förstod – jag behövde mig själv. Brytpunkten för resan. Brytpunkten i mitt liv. Totalt ansvar. Total frihet. Sedan dess har inget mer varit sig likt. Någonsin.

I lurarna Resten av bilderna härWatch All Girls Weekend (2016) Full Movie Online Streaming Online and Download