Tänkte jag skulle skriva ett inlägg…

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg. Börjar skriva om hur det har varit men känner att det känns fel. Raderar och börjar skriva igen. Jag vet inte, men det känns forcerat. Jag funderar över resan. Över dagarna innan. Så många känslor på så olika sätt, ingen mer eller mindre bra än någon annan. Det var fint att få spendera sista kvällen hos Jonas, Cathrine och Lava. Blev bortskämd med god middag, fika, glögg (tack kollegor!), förvaring av grejer, en gästsäng av rang och skjuts till flygplatsen. Tänker på alla som har hjälpt mig senaste dagarna och alla dagar innan det. Hur många som på något sätt har en del i den här resan blir av. Ett litet uppmuntrade ord från någon jag knappt känner. En hjälpande hand från någon jag precis mött. En öppen famn från någon nära när modet sviktat. Jag känner hur tårarna trycker på när jag tänker på det. För en del är det säkert bara att packa och dra. Så har det inte varit för mig. Varje äventyr har inneburit emotionella utmaningar som behövts gå igenom och gjort mig mer till den jag är. Hjärtat har visat vägen.

Det är en sak att resa själv och det är en helt annan sak att resa och känna sig ensam. Så mycket kärlek som omfamnat mig senaste halvåret. Jag har aktivt mött och ifrågasatt mina känslor av ensamhet. Jag har öppnat mitt hjärta i trygga famnar och kärleken som kommit i retur har varit överväldigande. Det känns som jag aldrig kommer känna mig ensam igen. Jag har de mest fantastiska människorna omkring mig. Jag slås av hur fantastiska de alltid har varit men hur jag under senare år blivit betydligt bättre på att ta emot den kärlek som stått till buds genom att visa min sårbarhet och sätta gränser när det har behövts. Familj, vänner, kollegor och alla andra. Det finns något i varje relation som på något sätt har hjälpt mig. Känner sån tacksamhet över det.

Så själva resan då.. hur gick den? Bra. Jag kände mig lugn och trygg hela vägen. Det finns alltid saker som får pulsen att gå upp men till största del har jag tillit till att allt som händer har en mening. Det gör att jag sällan är rädd för vad som kan hända. Ju bättre jag lärt känna mig själv, ju mer jag har släppt in andra, desto tillit har jag utvecklat. Men om jag säger såhär. För att lämna det emotionella för en stund. Det är en sak att resa själv. Det är en annan att resa med 2,5 m surfbräda och otymplig övervikt. Jag fick dessutom hämta ut och checka in brädan vid båda mellanlandningarna och det blev lite svettigt uppför trapporna på Floridas flygplats men det gick bra. Såhär i efterhand, och med tanke på vad jag precis har skrivit så undrar jag varför jag inte bad någon hjälpa mig, haha. Men resan gick som förväntat. Vi passerade ett oväder mellan Florida och Nicaragua men i övrigt gick flighter och mellanlandningar bra. Både jag och bagage landade i Nicaragua vid midnatt lokal tid. Blev hämtad av en kille på flygplatsen och jag njöt av nedvevade rutor, fuktig luft och nya dofter. Sinnena var vakna även om jag var trött.

Det var magiskt att komma fram till huset i Popoyo. Klev ut ur bilen och möttes av fyra, till synes vilda, hästar. Det stod tända ljus utanför min dörr. Elen var av och ägaren i Kalifornien. Lugnet. Ljudet av vågorna. Det var nästan ett religiöst ögonblick. Sån naturlig och självklar känsla. Installerade mig. Njöt.

Jag trodde jag var själv. Ägaren skulle tydligen komma på tisdag. Det kändes verkligen inte som ett problem. Höll därför på att skita på mig när jag tydligt hörde en man hosta i rummet bredvid. Men jag somnade gott ändå.

Gick upp vid 8 igår, 4 timmar efter att jag gått och lagt mig. Kände mig redo för dagen. Jag lärde känna killen i rummet bredvid, han tar hand om huset när ägaren är borta. Träffade grannarna, varav en svensk tjej. Jag har egentligen inte gjort så mycket. Allt är precis som jag förväntat mig. Lugnt och skönt. Jag tror inte jag kommer skriva så mycket om vad jag gör här borta men vi får se. Den här resan kommer vara långt ifrån så aktiv som resan till Asien var för 5 år sedan. Den här resan handlar om något helt annat. Jag kommer inte ha behållning av att skriva samma saker varje dag; att jag köper grönsaker, lagat mat, ligger i hängmattan, läser, går på stranden, surfar och umgås med människor jag träffar. Och jag tror inte ni har behållning av att läsa det heller. Det känns som det kommer finnas viktigare saker att sätta ord på. Vi får se hur det blir. Jag tänker på er där hemma i alla fall. Ni är verkligen med mig. Det känns inte alls som jag har åkt bort på något sätt. Känns snarare som att jag är på väg hem. Närmare mig själv och närmare er. Nu öser regnet ner här. Det är härligt. Jag hörde att ni har fått snö och slask. Jag skickar all kärlek och värme i världen.

<3