Spontana och viktiga grejer innan bananpannkaka och bräda

Hej kompisar. Gud, jag skulle verkligen kunna skriva väldigt, väldigt långt om detta. När jag startade hippiedemic tänkte jag att jag skulle vara den där supergenomarbetade bloggaren som hade struktur med kontinuerliga, genomarbetade inlägg med länkar till välgjorda vetenskapliga studier. Men det skulle bli så forcerat. Jag skulle aldrig komma med några inlägg. Och det gör jag ju knappt heller. Eller har inte gjort iaf. När jag istället gör det som känns naturligt för mig; när jag är spontan och skriver från hjärtat, blir det så mycket bättre. Jag är helt enkelt inte alltid den där personen som jag ofta tror mig vara.

Ni kanske redan har förstått att hippiedemic står för hippie och akademisk. Det känns viktigt för mig att vara en del av den communityn som bygger broar mellan visdom och vetenskap. Eller visdom… Som om jag är vis? Ja. Vi har alla visdom i oss. Det är inget unikt för just mig. DU är vis. VI är visa. När vi har kontakt med oss själva på ett djupare plan finns många, om inte alla, svaren väldigt nära till hands. Men eftersom vi har ett start intellekt kan ibland vetenskap hjälpa oss att komma närmare oss själva. Det är inte kanske vad man tror att jag förespråkar. Jag har vitt och bredd snackat om att jag inte har mycket till övers för vetenskap eftersom det finns vetenskap som styrker i princip vad som helst. Dessutom är forskning starkt påverkat av ekonomiska krafter och det är ett stort problem idag att det behövs väldigt källkritiska ögon för att få klarhet i vem eller vilka som har finansierat olika studier. Det är ingen lätt uppgift att ge sig in i vetenskapens djungel om man vill leta efter ”sanningen”. Tro mig, jag har läst åtskilliga studier! Så, jag kommer säkerligen slänga med lite vetenskapliga studier och artiklar med mina inlägg framöver, men jag kan redan nu säga att ni garanterat kan hitta studier/forskning/vetenskap som talar om motsatsen. Och även om du inte skulle göra det vill jag påminna om att det som anses vara sant idag absolut inte behöver vara sant imorgon. Vi har sett det i historien för många gånger för att inte vara ödmjuka nog att inse att det med största sannolikhet kommer hända igen, och igen. Vad som är sant ändras. Så, med denna mycket snabba bakgrund, vill jag bara säga; din inre visdom är viktigare, för den ändras inte. Den kan ingen forska på. Så nu till det som det här inlägget egentligen ska handla om:

I oss finns viktiga sår att läka. Vi har många strategier för att undvika det som gör ont i oss. Vår vardag till exempel. Ni vet , hjulet som snurrar tills hjärtat stannar? Jag vet inte om det är så för dig. Jag vet bara hur det var för mig. Och jag tror att jag är långt ifrån unik på den här punkten. Jag har aktivt jobbat med mig själv i över 10 år. När livet blev för tungt för att bära började en lång process av läkning. Det har varit, och är, den mest fantastiska och smärtsamma resan i mitt liv. Det ÄR mitt liv. När jag låg i hängmattan nyss och lyssnade på ytterligare ett avsnitt av Deepak och Oprahs 21-dagars meditation, kände jag så starkt hur viktiga våra känslor är. Inte för att vi ska fastna och vältra oss i dem. Utan för att vi ska få guidning till de tankar om oss själva som har varit fel så länge. Vad är det för tanke jag tror på som gör att jag känner mig såhär? Den frågan stället jag mig ofta. Ibland bara tycker jag synd om mig själv, rullar runt i eländet och trivs i offerkoftan. Men allt som oftast försöker jag se på mig själv med klar blick. Jag har en övertygelse om att vi är goda, härliga och hela på insidan – att vi är ren och skär kärlek. Men genom livet möter vi människor och händelser som får oss att tro annorlunda. För mig har meditationen varit en enorm hjälp i att skala bort de där felprogrammeringarna. Tro mig, meditation är så långt ifrån mig som det bara kan vara. Jag är mer som ett tomtebloss – allt eller inget. Just därför är meditation värdigt hjälpsam för mig. Jag får hjälp att hitta den balans jag behöver för att må bra. Det är ingen hemlighet att jag levt ett liv med ohälsosamt mycket inre och yttre stress.

Jag mediterar normalt sett 15 minuter om dagen (finns GALET mycket forskning på meditation om du är sugen på att läsa om det). Det innebär att jag sitter i stillhet med mig själv och observerar min andning, min kropp och andra sensationer i stunden. Jag undviker INTE att tänka. Det går nämligen inte. Istället låter jag tankarna vara och fokuserar på min andning och min kropp. Jag fokuserar på nuet. Det som händer och känns just precis nu. Ibland blir meditationen lugn, fridfull och jag känner mig grundad, jordad, balanserad, närvarande och fridfull efteråt. Ibland blir meditationen en riktig prövning. Tankarna går bananas, jag undrar hela tiden vad klockan är och jag känner mig ivrig att få fortsätta med det jag vill GÖRA. Det är ok. Vad som än är, så är det ok. Som kärleksbomben Bengt Renander skulle ha sagt. Jag får nog skriva ett inlägg om mitt möte med Bengt någon dag, men tills dess kan jag varmt rekommendera hans bok ”En handbok i närvaro” om man är nybörjare. Meditation handlar inte om prestation. Kom ihåg det. Meditation handlar inte om att göra. Det handlar om att vara. Upplever man meditation som svårt kan det vara till stor hjälp med någon som guidar. Jag har mediterat till och från i många år nu men har fortfarande stor glädje av någon annans hjälp. Jag kan verkligen rekommendera Deepak och Oprah, de har 21 dagars gratis guidade meditationer några gånger om året. Dessa är otroligt bra om du frågar mig. Och så min nyfunna vän Björn Natthiko Lindeblad, ni vet ekonomichefen som blev munk? Han delar givmilt med sig av gratis, vägledda meditationer här.  Dessutom kommer han på Sorgpodden framöver. Det längtar vi efter!

Och nu längtar jag efter min bananpannkaka och sen blir det brädan under armen!

 

Ha en alldeles supergrym dag! Jag älskar er!