Nicaragua/Popoyo – Snäckor och snacka skit

Ibland känner man sig helt enkelt inte älskad av alla. Och nog fattar man att det är en omöjlighet. Ändå kom olustkänslan i bröstet och magen när jag kände just detta. Det var sjukt jobbigt. Nytt ställe, nya människor och så känslan av att bli avvisad. Att inte få vara med. Bli utfryst. Känslan kom som en chock faktiskt. Låter kanske inte särskilt ödmjukt, men jag är omgiven av oceaner av kärlek och den där lilla pilen hittade in och träffade något hos mig. Det hade såklart ingenting med personen i fråga att göra, utan handlade helt och hållet om mig. Vad hade jag att lära? Motsatsen hade såklart varit lätt; vara otrevlig och prata illa, vända ryggen till. Men det är inte jag. Och jag tror faktiskt inte det är någon, längst där inne. Det finns så jäkla mycket skitsnack om allt och alla där ute och vi behöver sannerligen inte göra det mer. Istället behöver vi ta ansvar för oss själva. Vad vi förgiftar oss själva och den här världen med. Vad händer egentligen i oss när vi pratar illa om någon? Det är ingen lätt uppgift. Gudarna ska veta att man inte vill vare sig se eller höra hur mycket skit man sprider omkring sig. Tyvärr går vägen till ett mer kärleksfullt liv genom ärlighet och det finns helt enkelt inga genvägar. Och det finns inget som är så stort och starkt som att titta på sig själv med kärleksfulla, icke dömande ögon, för att kunna göra annorlunda. Det vore lätt att gräva ner sig och må dåligt över all skit man har spridit och fortfarande sprider omkring sig, men till vilken nytta? Det finns så mycket fint att lära istället.

Så. Jag insåg att jag hade blivit träffad och kände den där pilen. Jag var själv med smärtan ett par dagar innan jag delade den i förtroende med en person som förstod att det här handlade om kärlek och inget annat. Jag ville känna kärlek, kraft och ödmjukhet inför både mig själv och den andra personen. Det är sannerligen inte lätt. Och jag kan inte påstå att jag lyckades fullt ut. Men jag tränar och jag tänker att ingen är riktigt fullfjädrad. Och när jag tänker efter, mest skit tänker jag nog om mig själv. Och det är den som sipprar ut på andra. Så är det. Det är inget eftersträvansvärt sätt att leva, att smeta ner andra med sin skit. Och det är sannerligen inte härligt att gå runt med den själv. Så ja, man får helt enkelt sakta och kärleksfullt försöka rena sig själv och glädjas över sina framsteg, krama om sig själv för sina snedsteg. Jag tror ju att vara sann är en viktig nyckel i all typ utav utveckling mot kärlek både inom oss själva och andra, därför är jag så glad att jag omger mig av icke-dömande människor som kan ge mig just precis det där jag behöver för att komma ännu närmare mig själv och andra.

 

Jag gick med en svart sopsäck och plockade skräp sista dagen i Popoyo. Jag var uppe rätt tidigt och tänkte passa på. En sida av mig (vad Eckhart Tolle skulle kalla för Egot) skämdes nämligen lite över detta skräpplockande och det var helt enkelt skönare att inte möta de där osköna känslorna och istället göra det när folk inte ser. I jämförelse med andra stränder jag har sett var den här väldigt ren. De första dagarna plockade jag snäckor och njöt av allt det vackra. Men sedan jag var på Sri Lanka för ett år sedan har jag känt en sån stark önskan att verkligen ge tillbaka till naturen. Det känns helt enkelt inte rätt att få ta del av sol, vind, vatten och värme och inte ge ett skit tillbaka till naturen. Vad fan är det för attityd egentligen? Så när jag plockade de där snäckorna började jag helt plötsligt tänka: ”Men vad håller jag på med? Det här är ju helt ologiskt.. Varför TAR jag snäckorna från stranden? Varför ska bara JAG få njuta av de här? Dessutom är de ju som allra vackrast i just precis den stunden jag ser dem, i sin naturliga miljö. Sen försöker jag helt ologiskt hålla kvar vid den där känslan och tar med mig snäckorna så att de kan hamna i en hög på verandan där jag tittar lite på dem ibland. Där ligger de som en i mängden och ingen annan får njuta av dess skönhet. Och naturen får inte omge dem. Dessutom ligger det plast här borta, nämen va fan? Ska jag PLOCKA snäckorna och låta PLASTEN ligga kvar?” Började typ skratta. Jag gör ofta det när jag får en insikt som liksom vänder uppochner på allt jag trott och tänkt innan. Så jag bestämde mig för att plocka plast istället. Så det gjorde jag. Lite i skymundan tills det kom en man och frågade vad jag höll på med. Alltså fan, som jag såg ut. Oborstat hår, lite trasig t-shirt och en stor svart sopsäck på ryggen tung av plast. Jag sa som det var helt enkelt. Vi fick fin kontakt, inte minst föll jag lite extra för hans hundvalp. Han erbjöd mig lämna soporna vid hans hus vid stranden. Och bjuda mig på frukost. Alltså vilken dag. Jag bytte om och vi tog bilen till ett ställe med naturliga, hemlagade och fräscha grejer. Ni känner mig. Jag fick nästan en själslig orgasm. Dessutom hade vi galet trevlig och jag hängde egentligen mer eller mindre hela dagen och Don, hans kompis Jim och hunden Peppe. Åt vegetarisk hamburgare till middag och Martino kom förbi och kramade mig hej då, en perfekt sista kväll. Don och Jim är båda från New Jersey. Don bor där delar av året och Jim bor på Hawaii. Jim berättades att hans förfäder kommer från Sverige och jag berättade om tv-serien ”Allt för Sverige”. Lite senare, typ mitt i natten, kommer han ut från rummet och visar att han har skickat en ansökan. Jag vet inte vem som var mest exalterad, men jag tror det var jag. Jag skrattade så sjukt mycket den kvällen.

Jag la tillbaka snäckorna på stranden när jag gick till bussen tidigt morgonen efter. Tog en sned selfie och kände mig verkligen redo att gå vidare. Bokstavligt och emotionellt. Gick förbi Dons hus och lämnade en lapp. Fick lift till Las Salinas och tog bussen mot Ometepe..

Tags: