Nicaragua/Granada – Döden, lava, livet & vita lakan

Ja, så. Jag tog båten tillbaka till fastlandet. Don hörde om olyckan och erbjöd sig hämta mig i San Jorge och ha mig boendes hos honom vid stranden tills jag var mer läkt men jag vet inte, min magkänsla sa Granada och jag vill verkligen följa den. Fanns egentligen ingen logik i det, vem vill inte bli ompysslad i ett modernt hus på stranden av världens snällaste människa och världens sötaste hund? Jag. Så jag tog buss med Johannes en bit och sbehövde sedan byta mot Granada. Det blev ett lite hastigt hej då i bussen som var fullpackad med människor och som skulle hjälpa mig med min fot och med min ryggsäck. Helst ska man hoppa av i farten typ. Så när jag hoppade på den andra bussen kändes det helt plötsligt väldigt tomt efter Johannes. Men det kändes ändå bra på något sätt. Jag känner mer tillit och acceptans till allt som händer.

När jag kom fram till Granada var det ganska skönt att röra på sig så jag gick långsamt (har inget annat val – gud vad den här skadade foten är bra för mig!) och haltandes i vimlet av människor, försäljningsstånd och bilar. Jag frågade efter vägen på knagglig spanska. Typ sa ordet ”donde” som betyder var och gjorde ett påhittat spanskt uttal av namnet Central Park i stil med Centralo Parko. Det var såklart fel och killen tittade frågande på mig men förstod sedan och gav mig en vägbeskrivning. På spanska. Det är ju nackdelen med att försöka prata spanska. När jag säger något får jag såklart svar på spanska. I ett jäkla tempo också. Men jag hörde ”tre” och såg hans hand peka till höger så jag fortsatte gå ”jag tror han menade tre kvarter och sedan höger”. Jag njöt av kaoset och mitt inre lugn. Tittade av en tillfällighet till vänster efter en stund och såg ett gatunamn jag kände ingen. 3 minuter senare var jag på mitt hostel. Älska universum. Älska att inte veta allting. Älska tillit och lugn.

Vilken gudagåva det var att komma hit. Som jag har längtat. Efter nästan 2 månader av strand eller djungel, saltvatten och svett och smuts och knaggliga wifi möttes jag av megasnabbt wifi (allt är relativt), rena vita lakan och engelsktalande människor. Jag älskar normalt sett inte städer men shit vad skönt att kunna GÅ till en uttagsautomat och inte behöva tänka på allt praktiskt. Det sitter lappar med information och allt liksom bara flyter på här. Lite massproduktion men på ett skönt sätt. Missade dock frukosten imorse, den som jag har längtat efter så länge; gratis bananpannkaka. Man får äta hur mycket man vill. Tvivlar på att de är glutenfria men jag ska fråga.

Jag la mig efter viss tvekan i sägen med mina skitiga kläder. Ringde Johannes (nummer 1) som är på/i Dominikanska Republiken. Kul att se honom igen!! Vi pratade lite om planeringen framöver. Han kommer hit 26 eller 27/12. Men? vad ska du göra på julafton tänker du? Jag vet faktiskt inte. Kanske kollar med Don vad han har för planer. Sen tänkte jag skypa med släkt och vänner, mest av allt vill jag se Esther. Trollungen! Tänker att jag ska ringa henne så ofta men så inser jag att det är försent och att hon förmodligen sover redan.

Strax efter att jag pratat färdigt med Johannes (no 1) fick jag ett sms från Alejandro. Han lärde känna honom i Popoyo där han bor ibland, men han bor även i Granada varför jag slapp släpa min surfbräda och onödig packning till Ometepe. Han tog med sig mina prylar till Granada och de kan vara här tills jag är tillbaka från Karibien och ska vidare mot El Salvador. Hur som helst. Han smsade och frågade om mina datum, visade sig att han var i stan så han plockade upp mig med sin motorcykeln (nej, jag gick inte och hyrde en motorcykel när jag kom hit!). Han visade mig stan, vi åkte och åt lunch. Vi åkte till hans ställe och åt födelsedagstårta för att sedan åka och se vulkanen Masaya vars lava går att se när det är mörkt. Alltså, vilket jäkla flyt jag har med allt. det är helt sjukt. Vulkanen är omåttligt poppis här och köerna sjukt långa. Men Alejandro kan sin grej och vi var själva när vi kom till toppen. Svårt att sätta ord på. Inga andra turister. Ett gigantiskt hål med lava. Vi tog lite bilder och åkte därifrån lagom till när resten av turistmassorna kom. Vulkanen i sig var fantastisk. Men det var lika härligt att åka motorcykel igen. Som tidigare tävlingsförare kör Alejandro väldigt bra. Väldigt fort också, men väldigt tryggt. Det var en härlig känsla. I shorts och flip-flop.

Jag misstänker att några av er kanske tänker att jag är oansvarig och tar onödiga risker. Så det känns därför värt att upprepa att jag i varje given stund gör de val som känns rätt för just mig. Jag tar ansvar för mina handlingar inklusive de konsekvenser mina handlingar medför. Jag tror faktiskt jag skulle leva ett mer lugnt liv om det inte vore för all den rädsla som har hållit mig tillbaka så länge. Vi lever i ett samhälle där vi skyddar oss så mycket från döden att vi inte lever. Och jag tror faktiskt jag skulle känt mig mer levande i ett annat samhällsklimat än det som jag har vuxit upp i. Jag vet att döden är en svår sak. Men den möter oss alla en dag. Och jag vill leva medan jag kan. Jag vill inte ångra någonting när det är för sent. Och det skulle jag inte göra nu heller. Jag skulle inte ångra någonting. Jag tror inte det iaf. Jag menar, vad är meningen med livet om jag inte känner att jag lever? Det här är inga nya tankar oss mig. Döden har följt mig som en ständig påminnelse om livet de senaste 10 åren och när Camilla tog livet av sig för 3 år sedan blev det om möjligt ännu tydligare; vi blir inte lyckligare av pengar och prylar. Vi lever inifrån och ut. Många av de hemlösa jag träffade i Sydafrika var lyckligare än andra, mer välbärgade människor jag möter i Sverige. Det stockas lite i halsen på mig nu, visste inte att det här inlägget skulle få den här utgången, men det känns viktigt att säga att jag önskar att vi levde i ett samhälle som uppmuntrade människor att vara precis det de är och leva precis så som känns rätt för just dem. Jag känner mig så varm och tacksam för att jag får skapa det livet som känns rätt för mig. För att jag är omsluten av värme och kärlek; av människor här borta och av er där hemma. Och det måste väl ändå vara meningen med livet.