Julafton

Ligger i mitt rum just nu. Har lovat mig själv att vila idag. Äter nötter och russin i sängen. Vill inte ha frukostbufféns fluffiga bananpannkakor.

Igår var det julafton. Det låter inte så trevligt men jag vaknade i ett dubbelrum bredvid Chris, en kille jag lärde känna på Ometepe. Vi gjorde lite yoga och andningsövningar tillsammans där borta innan jag och Johannes åkte. (Jag kan inte mycket yoga, men så många som velat vara med mig när jag gör solhälsningar, yinyoga, meditation och andningsövningar här borta – så fint!!) Chris dök sedan upp på samma hostel som mig här i Granada så vi har hängt lite sedan dess och i förrgår, dagen innan julafton, skulle han åka till en sjö i närheten för övernattning. Han erbjöd mig att följa med. Jag hade hört att det skulle vara väldigt fint vid sjön men bussen gick vid 10 och jag hade bestämt mig för att gå till läkaren för att undersöka min fot så jag tackade nej till att följa med.

Tanken slog mig efter läkarbesök att jag kanske skulle hinna tillbaka till 10 ändå men jag ville inte stressa med foten så jag lät önskan att åka till sjön bero och köpte två grönsaksjuicer och lite nötter istället. När jag kom tillbaka satt Chris och väntade, bussen var försenad och jag fick 10 minuter på mig att packa, checka ut och följa med. Jag tänker inte tjata om det mer, men det finns en sån enorm kraft i att lämna över sig själv och låta livet falla på plats av sig själv. Det var fint vid sjön. Påminde om Sverige faktiskt. Gud, Sverige är så vackert.

Stället var lite för turistigt för mig men det var kul att komma iväg och jag och Chris hade väldigt roligt. Jag hade ställt klockan vid 5 på julaftons morgon för att ringa hem till släkt och familj. Chris muttrade ”Merry Christmas” när han hörde att jag gick upp. Magisk morgon faktiskt. Morgnar är så gott som alltid magiska. Njöt av ljuden från djuren. Försökte spela in en hälsning till er som ni vet. Men det kändes bara konstigt. Jag pratade med familjen innan det blev dags för frukost. Vi hängde lite vid sjön innan det var dags att åka tillbaka till Granada igen. Chris åkte vidare mot Léon och jag åt lunch. Gick förbi en bokhandel och köpte Alkemisten som julklapp till Don som jag skulle träffa på kvällen. Hans vänner skulle hämtas i Managua så han passade på att bjuda mig på middag några timmar innan.

Jag känner mig så bortskämd. På ett innerligt sätt. Alejandro smsade också, han var i stan och ville äta. Jag känner mig sällan som en turist även om det är precis vad jag är. Men jag känner mig bara så hemma. Känner mig omhändertagen, uppskattad och omtyckt. Vi har intressanta samtal och lär av varandra. Det är verkligen fint. Finns det någon finare julklapp än att känna sig älskad?

Jag märker också att det är många killnamn som florerar och jag kan inget annat säga än att de flesta som gör det jag gillar att göra är killar. Surfa, resa själva, köra motorcykel, gå slackline.. Det känns inte som ett problem. Jag känner mig trygg i mig själv och jag ser mig själv i alla jag möter, oavsett vilka de anser sig vara. Jag är glad att jag träffat så fina själar. Det känns viktigare för mig att umgås med de människor som det känns rätt och bra med än att umgås med andra bara för att. Finns ingen logik i det.

Så det var en bra julafton.. även om det inte kändes så som julafton känns hemma. Det är intressant att det är över nu. Just julafton bekymrade mig lite innan jag åkte; hur ska det gå på julafton? Jag kommer längta hem så sjukt mycket. Blir nog den svåraste dagen på hela resan. Så fel jag hade. Jag förväntade mig att denna traditionsenliga och förutsägbara högtid skulle få mig att känna mig ensam. Men jag kände inte så. Jag kände mig glad, exalterad och pirrig. Hur skulle dagen bli? Den här dagen som man flera år i förväg vet hur den blir. Det var minst sagt fantastiskt att känna som jag gjorde. Speciellt med tanke på min uppgivenhet för några veckor sedan. Vad viktigt det är att få vara i sann kontakt och känna sig älskad. Det är allt som spelar någon roll.

Såg lite fyrverkerier innan jag däckade i sängen.