För ett år sedan

”Jag har träffat så många nya, fantastiska själar senaste åren. Det är något helt obeskrivligt med alla dessa möten. Men det har också utmanat min absolut största rädsla i livet; separationer. Jag kände mig lämnad och oälskad efter mina föräldrars skilsmässa och deras separationer. Jag var ung och det var en väldigt smärtsam period i livet. Omedvetet började jag göra allt för att försöka undvika den där känslan igen. Ville bli omtyckt till varje pris. Satte andras behov före mina egna. Hade svårt att säga nej. Att släppa taget. Relationer baserades på rädsla. Idag blir många av mina möten lika snabbt djupa som korta. Jag försöker villkorslöst öppna mitt hjärta utan att vara rädd. Vilket bara går när man förstår att kärleken man behöver alltid finns hos sig själv. Att ingen kan ta den ifrån mig. Och att den aldrig kan komma från någon annan. Ändå händer det ibland att jag kan känna den där olustiga känslan i maggropen. Som när någon jag tycker om ska lämna samma hostel. Någon jag förmodligen aldrig kommer träffa igen. Då påminns jag om att släppa taget är det mest kärleksfulla som finns. Att det bakom varje rädsla väntar en obegränsad värld av nya möten och kärlek. På riktigt alltså.”

Tänkte skriva ett inlägg imorse när detta minne kom tillbaka. Ett år sedan. Platsen påminner så mycket om Popoyo. Känslorna likaså. Alla dessa prövningar i att släppa in och alla dessa prövningar i att släppa taget. Att öppna sitt hjärta och skydda sitt hjärta. Vara med sig själv och vara social. En ständig dans mellan närhet och distans. Jag har tränat mycket på det senaste halvåret. Det har gjort så ont men jag är så tacksam. Känslor finns ju där för att visa vägen. Sedan en väldigt ihärdig relation för några år sedan fick jag min bästa lärdom i vad sann kärlek är. Att det verkligen kan vara att ge upp. Att det kan vara att gå vidare. Att sätta gränser. Att släppa taget om förhoppningar. Att vara smärtsamt ärlig. Oavsett relation.. vänner, familj, främlingar eller partners. Jag har de bästa människorna omkring mig. Jag lär mig något i varje ögonblick med en annan. Jag lär mig; här kan jag vara, eller; nu behöver jag gå. I den bästa av världar kan jag vara med mig själv oavsett vilka som är runtomkring. Men ibland hittar jag mig själv lite avtacklad och väderbiten längs vägkanten. Gick det för fort nu? Jag är som min egen förälder. Jag är den där kärleksfulla handen som hjälper mig upp, borstar bort smuts och gör mig själv trygg igen. Det är ok att snubbla. Alla som vandrar sin egen väg halkar till ibland. Ingen annan har gått före. Inga fotspår att följa. Ibland är det sorgligt. Ibland är det kraftfullt och inspirerande. I livet finns alla nyanser.

Klockan är snart åtta och jag ligger fortfarande i sängen. Jag ser den blå himlen genom myggnätet i fönstret. Jag har bara varit här i 1,5 vecka men känner mig redan trött och upprymd. Ingen resa är den andre lik. Även om det till en början kan se ut så.